saltwater and raybans

I beg your pardon,
I never promised you a rose garden.
Along with the sunshine,
There's gotta be a little rain sometimes.
When you take, you gotta give, so live and let live,
Or let go.
I beg your pardon,
I never promised you a rose garden.

(Lynne Anderson)

Några nya drömmar i min anteckningsbok...

På en rad har jag skrivit att jag upplevt en dröm där jag åkte in i en tunnelbana och sen in i väggen med tandställning att skylta med.

Jag och en klasskamrat var och shoppade fula pälsvästar och mulliga vantar på någon secondhandbutik.

I en dröm hade jag en pojkvän som jag var på "isbjörnssafari" med. Vi var kanske 18-20 år och satt där i bilen och körde i snön med hans döda pappa i baksätet. Inte bokstavligt död, som om vi hade mördat honom, utan han satt där bak som ett spöke. En obehaglig dröm.

Min klass dog och lärarna var utklädda till Dracula bland annat, som i en collage-film med skräck som genre. Också en hjärtdunkande och handflatssvettande dröm. 

Tell me when you hear my heart stop... (Lykke Li - Possibillities).

När man vaknar ur en dröm på morgonen...
Inser att man har slingrat sig in i täcket i sömnen...
Försöker lista ut vad drömmen handlade om och var den utspelade sig...
Gäspar bort tanken och låter den andas ut ur det dimmiga fönstret...
Fönster lika dimmiga som tankarna...
Vädrar drömmarna och låter dem andas lite lantluft...
Sträcker på sig i sängen och sätter sig upp...
Gnuggar sömn ur ögonen med handflatan...
Ser en ny dag framför sig...
Nya mål och drömmar att vädra...

 

Längtan faller långt innan väntan...

Visual angels in the night who wake the neighbours and put on their lights, listening on their own voices as harmonic music in the shining bright. Everything is going to put on the line. Not just the TV and the coffee maker... but rather the pine.  

TEATIME!

 

En stjärna är två ljus som släcks samtidigt...

Du är de spegelvända kärleksfulla orden...
Du är kuddkriget i mitt sentimentala kaos...
Du är svaret på min olösta gåta...
Du är grunden till mina drömmar...  
Du är den uppskattade födelsedagspresenten...
Du är bucklan i den utslitna basketbolllen...

Dagar som gör att man tappar tidsbegreppet helt...
Dagar som förstör ordspråket "det finns en dag i morgon också"...
Dagar som skiner upp ens humör...
Dagar som dessa vill man inte ha ett slut på...

 

heta solstrålar mot ryggen...
fladdrande sjalar mot de numera rödbrända axlarna...
det lena vattnet mot kroppen...
sand som envist inte vill lossna från fötterna...
hur vi spontant gör bomben och spiken i vattnet...
hur vi gungar i vågorna som nuddar mjukt mot våra kroppar...
hur vi växlar mellan att vara en badkruka och en fisk i vattnet...
hur vi väcker vårt djupa barnasinne och vår lekfullhet inom oss, som väntat på att få komma ut...
hur vi marscherar runt och impulsivt gnolar på sommarplågor...
hur vi låter barnen på stranden utnyttja vår snällhet genom att tillbringa tiden med att låta dem klänga på oss... vilket resulterar med att dem får en och annan stänk...
hur vi intalar oss själva att vi aldrig vill svida om till en annan årstid...  

 

Jag gillar situationen som uppstår när man möter en annan människa som ska gå förbi en. Även fast det kan finnas tillräckligt med utrymme för personen att gå förbi, vederfaras det att denne oavsiktligt krockar med en själv. Man går åt samma håll, vilket resulterar i en krasch. Mitt uppe i en generande och avslöjande uppsyn, försöker man passera. Men man vet att man krockar förr eller senare. En går åt vänster och en åt höger. Men man tror istället, av någon narraktig bevekelsegrund, att man kommer att stötas ihop då. Man ångrar sig hela tiden och bara vänder och drar på sig, med blicken, gemenligen stirrande i marken med en ljudllig andning och ett brinnande trettiograders hjärta och ett isande nollgradigt sinne.

 

En del av mig vill förtära kontakten med mina förhandenvarande vänner. Men en tycks vara upptagen, en hålls i koppel medan en annan isolerar sig från mig, och går in i datavärlden. Ska jag låta det vara som det är nu? Och hoppas att jag kommer att knyta nya kontakter på gymnasiet? Där blir det helt oskrivna blad. Nya ansikten, personligheter och förhoppningsvis delar vi samma intressen.

Ibland vill jag bara ta en promenad med en vän och låta mina bottenlösa tankar koka över. Men det tycks inte gå för sig.
Jag vill ha annat sällskap än ansenliga och dejliga romaner, dataskärmen och dess tangenter och mitt rågade anteckningsblock.  

"Ensam är stark", men när det har varat så här länge, så förändras tankesätten och man dömer lättare folk. Man får en kall och minusgradig fasad. I mitt horoskop stod det att jag ska "gå ut mer och träffa människor, så kommer allt att ordna sig", vilket stämmer alldeles för bra för att jag ska våga ta till mig de sanningsenliga orden.

När kommer alla de där drömmarna att nå upp till ytan? Är allt bara en utopisk skildring av det aningslösa? Eller är det bara jag som är den sanningssökande gestalten i mitt egna melankoli?

Här är björnen. Björnen som hängde på väggen på mitt rum när jag var liten. Björnen som jag var rädd för när jag skulle krypa ner i täcket och slumra in. Så rädd så att jag fick tårka tårarna med den gula snuttefilten med den gråa katten på. Men idag är den bara en björn med en polkagrisklubba i handen. Ingen björn med en pickadoll eller något annat, som jag säkerligen förnimmade då, i mitt inträngande klenmod.  

Min illusion av uppenbarelsen matchar inte verkligheten. Jag lyckas bara bemänga fel saker. Jag faller ner i mina djupaste tankar i ivern att finna någonting annat. Vi lever i en civilisation där saker aldrig tycks nå upp till ytan. Ute möts jag bara av en pistolgrå himmel. Är det mitt svar på vad som är en klärvoajant kraft? Är det mitt luftslott, min hallucination, min utopi?