saltwater and raybans

 

Jag gillar situationen som uppstår när man möter en annan människa som ska gå förbi en. Även fast det kan finnas tillräckligt med utrymme för personen att gå förbi, vederfaras det att denne oavsiktligt krockar med en själv. Man går åt samma håll, vilket resulterar i en krasch. Mitt uppe i en generande och avslöjande uppsyn, försöker man passera. Men man vet att man krockar förr eller senare. En går åt vänster och en åt höger. Men man tror istället, av någon narraktig bevekelsegrund, att man kommer att stötas ihop då. Man ångrar sig hela tiden och bara vänder och drar på sig, med blicken, gemenligen stirrande i marken med en ljudllig andning och ett brinnande trettiograders hjärta och ett isande nollgradigt sinne.